När jag var liten
När jag var liten var vuxna folk man kunde lita på, förutom de allra värsta bovarna, och de var alltigenom elaka så det gick liksom inte att ta miste på vem det var.
När jag var liten var de allra flesta människor goda och inte falska och hade inga baktankar.
När jag var liten dog människor som var jättegamla, verkligen inte barn eller ungdomar.
Allting var tryggt och det värsta som kunde hända var när E och jag fick prata med fröken M på rasten för att vi tvingat J att vara med på "pappa jag är hungrig". Sen blev Helen i Hörby mördad, ungefär lika gammal som oss och ingenting blev som det var innan. Ibland var man rädd när man skulle gå hem från kompisarna och ibland när man var på scoutläger undrade man om man kom att hitta den döda Helen.
Sen blev det liksom ännu mer, arbetslöshet, först kriget i Kuwait sedan i Jugoslavien och ingenting blev någonsin sådär barndomstryggt igen. Med tonårskärleken och puberteten kom vetskapen om att alla inte har vänliga avsikter, falskheten bor där någonstans inom oss.
Ju äldre jag blir, ju mer jag är med om och ju mer jag lär mig desto mer suspekt är jag; den här människan som jag har framför mig; bär den på en outhärdlig sorg, en svår cancer, ett stort svek eller är den någon som organiserar trafficking, kollar på barnporr, har en son som känner sig bortglömd och knarkar.... Saker och ting är inte numera svart eller vit och det är väl en viss tjusning i det hela, men vetskapen om att de flesta faktiskt har ett eller fler skelett i garderoben är en svår in sikt att bära.
Nu låter det ju som om jag var deppigast i världen, så är det inte, bara en reflektion jag gjort. Världen är inte så god som den tedde sig under min barndom - tacksam är jag för en solig och lycklig barndom med en fin mamma, en stark pappa och en guldlockig liten bror med en räv bakom varje öra.
Lycklig för att jag har fina E, vi ska fika imorgon, med henne blir det för några timmar återigen ett pastellskimrande åttiotal med massa skratt.
Lycklig över min kloka mor, över min trygga bror.
Över honey som jag hoppas och tror inte har några avsikter inte jag känner till.
Lycklig över T, alltid pigg och glad och som alltid alltid finns vid min sida.
Över E som gör mig glad och skrattig och klokare.
Något som jag också funderat över är det här med den sanna kärleken? Är det så att man till slut nöjer sig med den man har framför sig och lever ett någotsånär lyckligt liv - folk på jobb får det att verka så.....
Du som läser, oroa dig inte! Jag är glad, sitter i soffan och scrapbookar - bara några reflektioner jag gjort i det stora hela, och jag tyngs inte över det, jag bara har konstaterat detta....
Lilla My -härligt arg och sugen på katastrofer
Äh vad jag älskade Mumindalen när jag var liten (och fortfarande gör)
Nu ska jag hjälpa Höök på SVT1 att lösa ett fall.
Hepp!
Du har så rätt. Min barndom var oxå ljus och bra och lycklig och trygg med mamma och pappa och syskon. Mina ungar är inte alls lika fria som jag var. Jag hämtar och lämnar för jag vill inte att dom ska ta sig hem från kompisar när det är det minsta mörkt. Jag sms'ar lite då och då när dom är borta. Bara för att kolla att allt är okej. Jag har tryckt i dom från början att om nån säger eller gör nåt konstigt som dom inte tycker känns rätt så ska dom berätta det för mig eller sin moster och sina morbröder.
Och jag tror oxå att många nöjer sig med att leva med den som bor ihop med. Fast allt verkar vara pest och dom klagar mycket. Men varför hålla fast vid nåt som inte är kärlek för? Varför nöjer sig folk med nåt som är halvdant och där känslorna för varandra dött för längesen?